Radio är en självklar del av våra liv. För en del av oss är den nästan något mer.
  Vi möter Lennart Wretlind, en resa som kanske börjar i San Francisco och fortsätter till Spotify.

  När radiosändningar till allmänheten introducerades på 1920-talet var det en verklig revolution. För första gången kunde masskommunikation bedrivas till miljontals mottagare, och detta nya medium spred sig på bara några år från de första stationerna i USA till hela världen. Radion förändrade spelplanen för massmedia, som fram till dess dominerats av tidningar. Dessa fick nu hård konkurrens om annonsörer, och detta innebar en av de första stora kriserna för traditionella medier.

  Så småningom fick radion i sin tur konkurrens från teve, som började sändas åren efter Andra världskriget. Antalet radiostationer fortsatte att öka, men man hade allt mindre resurser i takt med att fler skaffade teveapparater. För ett par årtionden sedan såg det ut som om radion var på väg att dö ut som massmedium, men de som dödförklarade den var för tidigt ute.
  När internet utvecklats till den nivå att man utan problem kunde sända ljudströmmar över nätet inleddes en renässans för det talade ordet, och radion återföddes. Dels genom att de existerande radio­- kanalerna började erbjuda sitt innehåll över nätet, dels genom nya former av radio som hittills inte varit möjliga.
  I dag är så kallad podcasting ett stort och mycket snabbväxande medium som inte minst möjliggjort för långt fler aktörer att göra ljudproduktioner, och sprida dem till alla som vill lyssna. Särskilt bland högutbildade personer som har för ont om tid för att lyssna på traditionell radio har podcasts blivit mycket populära, och därför växer annonsmarknaden för podcasts dramatiskt.
  Intressant nog visade en undersökning i USA nyligen att även FM-radio har en ökande lyssnarskara bland unga. En förklaring kan vara att teve minskat i popularitet, och ofta väljs bort till förmån för tjänster som YouTube och Netflix. En annan kan vara att radio trots allt erbjuder något unikt, inte minst den intimitet det innebär att bara höra någons röst utan några visuella distraktioner.

  Lennart Wretlind är en av de verkliga veteranerna inom svensk radio. Han har varit verksam som radioprofil under större delen av radions existens som massmedium, och har varit en aktiv kraft i dess utveckling från den första tiden då det bara fanns en statlig radiokanal, till nutiden då det finns miljontals olika podcasts. Han har varit med och gjort program som Tio i Topp, Popogram, Tusen och en låt, Safari, Eldorado och Klingan. I dag har han ett eget program som distribueras över nätet.

  Radiointresset började tidigt när den unge Lennart lyssnade på Radio Luxembourg, en kommersiell radiostation som riktade sig till brittiska lyssnare, men kringgick reglerna för radioreklam genom att sända från Luxemburg. Han citerar njutningsfullt deras klassiska jingel:

  ”208 meters on medium wave – your station of the stars.”

  Istället för den tråkiga public service-radion från BBC erbjöd man ett rikt utbud av den senaste populärmusiken. Kanalen sände med mycket stark signal på mellanvåg, och kunde därför höras i större delen av Europa. I Sverige var den unge Lennart en av de som lyssnade ivrigt, trots att signalen ofta var dålig. På nätterna var signalerna lite starkare, men fortfarande skiftade musiken in och ut i ett ständigt brus.
  ”Man var så hungrig efter att höra det, så man hängde kvar. Det var så mycket musik som Sveriges Radio aldrig spelade, inte minst den svarta soulmusiken från USA.”

  Även Radio Nord var en inspiration, den svenska kommersiella radiostationen som sände från en båt på Ålands hav, och var en murbräcka i det svenska medielandskapet. Innan dess hade man bara kunnat höra populärmusik i Sveriges Radio en gång i veckan, och bara en kort stund. Men kanalens popularitet var så uppenbar och överväldigande att Sveriges Radio snart började skapa sin egen version av konceptet – Melodiradion, som så småningom kom att bli P3.

  Lennart blev en del av denna förändring när han skrev ett brev till Sveriges Radio, och krävde att man skulle börja spela sådan musik som man kunde höra i de nya kanalerna. Detta ledde så småningom till att han fick komma till Sveriges Radio och hjälpa till med musikprogrammet Pop 61. Sommaren 1962 fick han frågan om han kunde vikariera för programledaren Klas Burling, och så debuterade Lennart som riktig radiopratare vid 16 års ålder.

  ”Jag hade ju ingen radioerfarenhet, och det lät inte bra. Lyckligtvis är de flesta banden bortraderade. Jag lät uppskrämd, som en poptjänsteman med en linjal i ryggen. Över tiden lärde jag mig att spänna av, lugna ner mig, och inte försöka vara så strikt och ball. Med tanke på de stackars lyssnarna borde man ha fått öva mer, som man kan göra i dag på nätet och i närradio. Men jag fick gå direkt ut till hela Sverige i direktsändning. Det var stort och nervöst.”
  Efter fem år på Sveriges Radio flyttade Lennart till Palo Alto, strax söder om San Francisco, och där mötte han de musik- och radioinfluenser som skulle komma att forma honom allra mest. Radiostationer som KMPX och KSAN hade en helt annan approach än någon radio i Europa. Dels var anslaget avslappnat och humoristiskt, dels spelades ett mer varierat utbud av musik – inklusive långa låtar som skulle varit otänkbara att spela i svensk radio.

  ”Det var populärt att göra väldigt långa låtar då, som tolv minuter långa ’The End’ med The Doors, som hade varit otänkbara att spela i svensk radio. Det blandade man med bulgariska damkörer, pianomusik av Erik Satie och Ravi Shankar.”

  Dessutom slungades han in i den sjudande musikvärld som fanns i Kalifornien på 60-talet. Det var en pågående musikrevolution, och det fanns oändligt många spår att utforska. Han hade med sig en portabel Uher-bandspelare, och gjorde intervjuer som skickades hem till Sverige för att bli radioinslag.

  ”Jag hade läst en engelsk tidning som hette New Music Express som hade en intervju med Paul Simon. Han berättade att det fanns ett intressant band i San Francisco som hette Jefferson Airplane. Så jag sökte upp dem och intervjuade dem. Sedan frågade jag om de kunde tipsa om något annat intressant band och de berättade om Grateful Dead. Så jag gick hem till dem på deras legendariska adress, 710 Ashbury Street. Jag pratade med ledaren Jerry García, och fick med mig en lackskiva; en förhandsversion av deras första LP som snart skulle släppas. Den hade jag nog kunna sälja för dyra pengar i dag, om jag haft den kvar.”

  På det här sättet fick han en unik inblick i den nya musiken, och gav också Sveriges Radios lyssnare möjlighet att ta del av den pågående revolutionen.

  ”Sommaren 1967 var det en popfestival i Monterey. The Beatles hade precis släppt Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, och Jimi Hendrix hade just släppt sitt första album. På söndagen var det avslutning med Ravi Shankar, Buffalo Springfield, The Mamas and the Papas, The Who, Jimi Hendrix och Janis Joplin. Hela upplevelsen sådde ett stort frö hos mig att så här kan man blanda, det finns en publik för ett bredare spann av musik. Det hade jag aldrig vågat göra om jag varit kvar i Sverige; jag tog mod från USA och den miljö som var där.”

  På 60-talet inträffade också en politisk vänstervåg, och inte minst Sveriges Radio radikaliserades. Musik var inte det som stod högst i kurs.
  ”Att bara syssla med musikprogram var ju inte riktigt fint. Pratet fick bre ut sig för mycket, och det som kanske var allvarligare var att många av cheferna var nyhetsfolk som inte hade någon känsla för musik. De tyckte att musiken bara var i vägen, vilket var särskilt konstigt när man startade P3 som skulle vara en musikkanal. Man sänkte P3 med en massa prat.”

  Lennart fick ibland höra att han saknade den korrekta politiska analysen, men han lyckades ändå navigera i miljön på Sveriges Radio.

  ”Jag fick höra ibland att jag inte hade den ’rätta analysen’. Det var konstigt hur man spelade till exempel The Band, och efteråt kritiserade man deras bristande politiska syn och deras kvinnosyn. Det blev otroligt schizofren radio. Man märkte att de som gjorde programmen tyckte det var fantastisk musik, men hade svårt med texter som de upplevde som konservativa.
  Jag höll mig på min kant, och gjorde programmen. Kanske var det så att de uppskattades för att det var progressivt i musiken. Jag spelade världsmusik och det kanske kompenserade för min ’brist på politisk insikt.’”

  På senare årtionden skiftade de politiska vindarna, och mot slutet av Lennarts karriär på Sveriges Radio var det andra frågor som var i fokus, till exempel jämställdhet mellan män och kvinnor, och balansen mellan svensk och utländsk musik.

  ”Jag vurmade för utländska artister, och att få fram okänd musik från andra länder. Ibland blev det konstigt, som när den bäste fiolspelaren från Thailand råkade vara en man. Han flyttades bakåt i kön till förmån för en amatör från Sverige för att hon råkade vara kvinna.
  Det är ren matematik, och det finns kvoter för vilken musik som ska spelas.”

  Lennart berättar att musikvalet sedan flera år sköts av datorer. I datasystemen kodas alla låtar med bland annat nationalitet och könstillhörighet på artisten, och på det sättet ser man till att spellistorna blir jämställda.
  Efter 50 år på Sveriges Radio gick Lennart i pension, men han övergav inte sin passion. Istället återföddes hans program i en ny form med hjälp av den allra senaste tekniken. Ett samtal med personalen på Pet Sounds inspirerade till en satsning på Spotify, till vilken han också fick stöd av skivbolagen EMI och Sony.

  Sedan dess publiceras Wretlinds Värld i form av spellistor på Spotify, där vartannat spår är musik från Spotifys katalog, vartannat ett pratinslag. Pratet publiceras som vanliga spår på Spotify, precis om allt annat material, och Wretlind får betalt via sitt skivbolag på samma sätt som artisterna som spelas i programmen. Han har ett par tusen lyssnare som är mycket glada att kunna fortsätta att bli guidade genom ny musik som de blivit i årtionden.

  Det nya formatet ger lyssnare en helt annan möjlighet att ta av på stickspår, och fördjupa sig i det de tycker är mest intressant. Varje musikspår som spelas leder enkelt vidare till hela artistens övriga katalog.

  ”När det funkar är det väldigt attraktivt. Det blir som en interaktiv radio där lyssnaren när som helst kan gå ut i Spotify-arkivet. Om jag spelar en sjuminutersdel av en längre svit, så kan jag tipsa om att gå in och lyssna på hela kompositionen. En vanlig radiosändning är ju som en fast limpa som man nästan måste lyssna på från början till slut. Men här finns det alla möjliga vägar åt olika håll.”

  Samtidigt finns problem, eftersom Spotify egentligen inte är anpassat för musikradioformatet. Det krävs av lyssnaren att man är noga med att gå in på själva programmet Wretlinds Värld, inte på Lennart Wretlind som artist för att få både prat och musik. Och man måste stänga av shuffle-(slump)funktionen för att spellistorna ska bli begripliga.

  ”Det borde vara lika enkelt som FM-radio. Det borde finnas en radioknapp i Spotify. Men det kräver ju att fler hoppar på tåget och vill göra radio på det här sättet. Man kan också göra enstaka program, som Tomas Ledin och hans specialer. Kanske är vi som gör det här före vår tid. Jag gillar att det är mer öppet, och skulle inte vilja gå tillbaks till det gamla radioformatet, men hoppas på tekniska utvecklingar.”

  Själv lyssnar han bland annat på podcasts som 60 minuter med Eric Schüldt och Värvet med Kristoffer Triumf.

  ”Jag trodde aldrig att jag skulle lyssna på långa, långa samtal. Jag har alltid trott att man måste redigera väldigt mycket, som vi gjorde i Eldorado. Men nu kan jag lyssna på ett intressant samtal i två timmar, och det är fantastiskt. Det mesta sådant hittar jag utanför Sveriges Radio, men nu verkar även de ha insett att de ska satsa på podcasts med långa intervjuer.
  Jag hör aldrig på direktsänd radio. Det känns som att det bara tröskar på, det är oengagerat. Spanarna är ett favoritprogram som jag alltid hör på, men bara som podcast vid tillfällen då det passar mig.”

Martin Eriksson

INGA KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR